Tyck inte synd om mig - jag är grym!

Jag lovade er igår att ni skulle få läsa mitt tal som jag ska hålla imorn. Talet är väldigt personligt och det hanlar om när jag insjuknade under 2002. Talet heter "2002 ett händelserikt år"

Varsågod att läs!

Jag kommer ihåg samtalet så väl, samtalet jag fick den 31 december 2001. Redan då visste jag att det snart skulle vara över, men jag visste också att det skulle bli början på något nytt, något nytt och jobbigt. Jag minns krampen i magen, hur det kändes som om tarmarna i mig vreds ut och in. Jag minns också skräcken och rädslan inför det nya året, hur skulle det kunna bli ett bra år nu!?


När jag vaknade på nyårsdagens morgon så kände jag på mig att det hade hänt och så var också fallet. Jag och min familj åkte tillsammans till sjukhuset för att säja adjö. Väl där kändes det som om jag aldrig ville lämna rummet, jag ville sitta kvar, hålla hennes hand, lossas som att hennes hjärta fortfarande slog - men hur mycket jag än ville det, så var verkligheten annorlunda. Hon var död, min mormor, min bästa kompis, min dagmamma - min, (som vi kallade henne för) oma!


Jag har enligt mina föräldrar alltid varit en väldigt känslosam person och att jag hade haft mycket ont i magen under tiden som min mormor var sjuk det tyckte man inte var konstigt - självklart kunde ju sorgen ha satt sig på magen. Men verken gick inte över, det blev värre och värre. Jag åt inget, och de jag fick i mig kunde jag behålla i max 1 timma. Jag hade inte bara ont i magen, jag svimmade och mådde även illa ofta. Kilona rasade och hudpigmentet saknade färg helt. Tillslut så förstod man att jag behövde åka till sjukhuset. På sjukhuset ville de ta prover, jag minns att jag fick ta 6 stora rör med blod. Samma kväll ringde de och gav besked - mina värden var katastrofala, det var definitivt något som inte stod rätt till! Tillbaka till sjukhuset dagen efter, röntgen, ultraljud, läkarbesök och ännu mer blodprover väntade. Det dröjde väl en 4-5 dagar innan de fastställde diagnosen som var Morbos Chróns, en inflammatorisk tarmsjukdom.


Det är en kronisk sjukdom som påverkas av stress, sorg, depressioner m.m. man skulle kunna sammanfatta det med psykiska påfrestelser.


Jag minns att jag aldrig uppfattade mig själv som sjuk, jag hade ju levt med krämporna en lång tid och det hade blivit min vardag. Enligt läkarna så hade jag varit sjuk under två år, men det här med min mormors bortgång blev det som fick det hela att blomstra ut.


Härligt tänkte jag, då har jag en diagnos då, någon behandling och sedan skulle jag vara frisk, trodde jag... Men nej, det var inte så enkelt. Det var inte bara att jag skulle äta medicin, jag skulle få en sond också. Det är en slang som förs in i näsan och genom matstrupen går den ner i magsäcken. Genom denna skulle jag få min närig under en 8 veckors period, så tabletterna jag tog var de ända jag fick stoppa i munnen, vatten också! Jag fick tugga tuggummi, och tro mig - det gjorde jag! Jag fick en liten väska med körsbär på av mamma som jag la alla mina tuggummin i, sedan gick jag och tuggade tuggummin hela dagarna. Mina föräldrar informerade lärare och klasskompisar och det gick väldigt bra. Men folk som inte kände mig kunde ju undra vad det var jag hade i näsan. En gång var det en flicka på 5 år som ställde sig framför mig i en matkö och pekade på mig och sa "Mamma, vad har flickan i näsan!?"


I slutet av behandlingen så dog en till person som vart mycket betydelsefull för mig, det gjorde inte saken bättre. Jag minns att det var först då jag fattade hur jäkla dålig jag mådde. Jag orkade inte mer nu! Jag tyckte att det hade nått en gräns nu. Jag kände mig allmänt nerstämd, hade ingen motivation till något och så fort jag såg fotografier på mig själv så bröt det ut. Jag tänkte bara på den glada person jag var när jag var liten, vad hade hänt med mig nu, skulle jag alltid må såhär kast? När skulle ljuset komma?


Man brukar ju säja att det är svagheten som gör en stark, men hur svag och hur långt måste man sjunka för att styrkan ska orka bära än? Min syster sa en gång att istället för rädda en person som ramlat i vattnet, så ska man lära den att simma, så klockrent! Jag tror det var de jag kände att jag hade tappat. Stödet från familjen och de som hjälpte mig på vägen räckte inte längre till, inte om det skulle fortsätta att dyka upp en massa nya grejer hela tiden.


En kväll när jag mådde som sämst så kom pappa och satt sig på min sängkant, han klappade mig lugnande på pannan och berättade att jag och mamma skulle få åka och hälsa på våra släktingar i Rom. Han trodde att det kunde vara skönt med ett miljöombyte.


 - Har ni någon gång känt känslan av att magen ska vändas ut och in av glädje, känslan av hur någonting från magen vill komma ut i ett glädjeskrik - så kände jag mig! Det var en otrolig känsla, och ännu fler tårar kom. Det var första gången under det året som det var tårar som kom utav sann glädje! Det kändes som att det fanns hopp - kanske skulle det tillslut lösa sig för mig.


Resan till Rom bar av och både jag och mamma njöt av att bara ta det lugnt och andas in något annat än krämpor. Jag var nu klar med min sondbehandling så jag kunde tillsammans med mamma njuta av italiensk glass och pizza i mängder.


När vi kom hem från Rom så gled man försiktigt in i vardagen igen, men nu hade jag nya krafter så jag orkade mer. Det hade vänt för mig, jag kommer ihåg att jag kände att jag hade livet inom mig igen, livet var på min sida.


Jag förundras över överlevnadsinstinkten man har inom sig. Under de gånger jag varit sjuk så resonerar jag ändå att jag mått sämst efteråt, då jag är friskförklarad. Man har inte tid och man orkar inte tycka synd om sig själv när man mår dåligt. Det är först när man börjar friskna till som man kommer tillbaka till verkligheten, de är först då ens psyke blir medvetet igen, det behöver inte längre skydda än. Man klarar mer en vad man tror, jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, ni ska tycka att jag är grym som klarat av allt det här..


Jag tror på att alla har en kraft inom sig den är så stark att det inte går att förklara och

När min mormor dog, då föddes en ängel inom mig.

The end....

I talet så berättar jag bara om när jag blev sjuk första gången, jag har blivit sjuk ett antal gånger efter detta, men nu lärt mig att leva med det. Vissa dagar är väldigt jobbga, men man får inget annat en se till att klara av det ändå. Jag går på regelbunda läkarkontroller, jag ska faktiskt till Sahlgrenska och ta blodprover imorgon, önska mig lycka till! Hur som helst, genom att läsa talet så vill jag inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill att de ska tycka att jag är grym - för tänk vad jag har klarat av mycket!

Efter denna långa text så tror jag inte att ni orkar läsa någon Dagen Tre Små Ting lista, så ni får nöja er med detta eller protestera högt och ljudligt!

Hoppas att ni haft en bra dag!

//Anna


Kommentarer
Postat av: cissi

den är grym anna :D

2008-11-08 @ 12:46:02
URL: http://cissosi.blogg.se/
Postat av: Elin & Sally

Väldigt bra skrivet!

Jag kommer ihåg när jag var liten och var av fast övertygelse att Hedwig hette oma, mina starkaste minnen från henne är när vi bara såg hennes rumpa sticka upp ur trädgårdslandet när vi kom och hälsade på ;) och att vi åt pannkakor hemma i hennes lägenhet :).



Din sjukdom också, usch jag kommer speciellt ihåg en gång när alla satt i gamla huset och åt middag, nötpuddig såklart, det har alltid varit en av mina favoriträtter. När vi började äta gick du upp med din lilla tuggummiväska och tittade på tv istället och jag kände att det var så orättvist, du fick inte ens någon efterrätt...

Men kanske är det så att det drabbade dig just för att du är en person som klarar av det? Jag är så otroligt imponerad av dig Anna, det är verkligen ingen lätt uppgift du har haft och med tanke på hur bra du klarat av den så är det ingen tvekan om att du är grym! Stark, bäst, coolast, snyggast, trevligast osv osv ;)

2008-12-11 @ 14:08:44
URL: http://bumblebee-elin.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0