Vem har sagt att man bara kan umgås med folk i sin egna ålder? En av mina underbaraste vänner heter Börje, han är strax över 80 år. Han bor på samma gata som jag, och ibland brukar jag ta med en nybakad kaka och knacka på hos honom. Det börjar med en liten knackning på dörren, men slutar med att jag går därifrån timmar senare. Mitt emot varandra vid hans köksbord kan vi sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Varje gång jag går ifrån Börje har jag lärt mig någonting, tänk va mycket äldre människor bär med sig. Jag kommer aldrig lära mig så mycket som jag gjort utav honom från någon historiabok. Hans historier om hur Svergige, Göteborg har förändrats genom åren och äktenskap som varat över 60 år utan falskheter är bland det bästa jag vet!

Han säjer många kloka meningar, jag kommer aldrig att glömma när han sa följande:

Börje: Anna, du förstår att jag och min fru (hon hade nydligen dött) vi bråkade aldrig, vi var inte ens osams någon gång. Varje kväll gav vi varandra en puss på kinden, på så sätt kunde vi hålla våran kärlek vid liv. Det är viktigt att inte ta varandra förgivet.

Anna: Va underbart det låter! Jag och Kim är också ett par som aldrig bråkar, så skönt att slippa onödiga tvister!

Börje: Jaa, kärlek är fantastiskt! ... Fast du, jag ska nog erkänna en sak, visst kunde jag och frun ha våra tvister vi också, men trots att vi fick mer än 60 år ihop minns jag bara det posetiva! Som människa kan man göra ett enkelt men betydelsefullt val, antingen tänker man på alla negativa minnen och läggar sin energi på allt som är dåligt. Eller så kan man välja att tänka på alla posetiva minnen och glädjas över allt som är bra. Jag valde tidigt i mitt liv det sistnämnda!